top of page
Search

Food, drugs, waste, democracy… the many faces of sustainability research

Steffen Jöhncke, Fredrika Larsson, and student authors | 20 April 2023

The following eight blogposts were written by groups of students at the School of Global Studies (SGS). Based on interaction with collaborative partner organizations in public administration, civil society, and industry, the students in the Global Studies BA program have identified a number of current issues concerning social, economic, and environmental sustainability. In their engagement with these issues, the students present how current scientific research contributes to exploring and solving the problems at hand. The students have written these blog posts as part of the course “Communicating Sustainability”, taught by Steffen Jöhncke and Fredrika Larsson. Within the course the students are also producing short video presentations assisting partner organizations in communicating sustainability issues to a range of public or internal audiences.

 
 

Contents

 

“En dator lever bara i två år” - Elektronikens miljöfarliga kortsiktighet

Olle Rosenholmer, Adam Bagge, Nadja Ivarsson, Wilma Samuelsson, & Alva Skogsborn

When Computers destroy us - the environmental impact of electronic waste

Recent technical leaps in electronics and IT-technology has led to a new era of green technological development and a positively explosive growth of IT-related industries - encompassing the production, usage, repairs, reuse and discarding of electronic devices. This blog-post discusses the environmental impact of this booming industry, and the long-lasting environmental consequences of poor handling of electronic waste. Environmental consequences include pollution of important waterways, increasing levels of heavy metals in nature and the acidification of lakes.


Det finns både positiva och negativa sidor med elektroniskt avfall och IT. Trots att Sverige har varit väldigt flitiga med återanvändning av elektroniska apparater och att det samtidigt växt fram en allt “grönare” inställning kring hanteringen av avfallen så kvarstår hotet mot vår miljö och hälsa. Kan Grön IT vara lösningen till hur vi hanterar de elektroniska avfallen? Eller behöver ett nytt system och rörelse skapas för att förbättra förhållningssättet kring elektroniskt avfall?


Vad är elektroniskt avfall

Enligt Danish m.fl är "Elektroniskt avfall" de elektroniska apparater som vi slänger med avsikt att vi inte ska använda igen. Det är mycket som ingår i elektroniskt avfall, mer än vad du kanske tror. Det är allt från ventilation och värmeutrustning, större maskiner som tvätt- och diskmaskin, TV och skärmar, lampor, telefoner till mindre elektroniska apparater som mikro, miniräknare, övervakningsutrustning och medicinsk utrustning. Idag slängs massvis med elektroniska apparater i samhället. Faktum är att en dator “lever” bara i 2 år idag, till skillnad från år 1997 då det var vanligare att behålla våra datorer längre, då upp mot 6 år. Detta tyder på att samhällets inställning till elektroniken har avsevärt förändrats. Vi handlar nytt, vi vill ha den nyaste versionen av mobiler eller datorer. Men hur påverkat detta vår hälsa och miljö egentligen?


Digitaliseringen idag förstör människors hälsa och hotar miljön

I takt med att fler flyttar från landsbygd till städer och att befolkningen i världen ökar är hanteringen av avfall en allt större utmaning för den ekologiska hållbarheten. Det elektroniska avfallet som stora koncentrationer av människor skapar är ett hot för miljö och hälsa som ökar år för år i takt med en omfattande digitaliseringen av samhället. Redan när man ska framställa elektronik börjar de miljömässiga konsekvenserna, exempelvis när man ska utvinna metallerna som behövs i gruvdrift. Detta leder till att man förstör ekosystem, raderar den biologiska mångfalden, tömmer naturresurser samt förorenar jord och vattendrag. Allt detta går i starkt konflikt med målen i Agenda 2030, exempelvis mål 6 (rent vatten och sanitet för alla), 11 (hållbara städer och samhällen), 14 (hav och marina resurser) och 15 (ekosystem och biologisk mångfald). Det uppstår även miljömässiga konsekvenser när man ska hantera elektroniskt avfall: oönskat material blir dumpat i närliggande floder, sjöar eller hav där det läcker giftiga ämnen. Förbränning friger farliga kemikalier som förgiftar luften och förstör för både djur och natur. Viss elektroniskt avfall kan även orsaka hälsorisker på lång sikt, som cellförändringar, neurologiska förändringar och nedsatt lungfunktion.


Avfallshantering i Sverige - Styrka i mångfald

Det svenska återanvändningssystemet för elektroniskt avfall påbörjades och blev en familjemedlem av den svenska skräphanteringsfamiljen år 2001, och har sen dess ständigt byggts på sig själv när ny information och nya metoder uppdagats. Sveriges befolkning har varit märkbart flitig med återanvändning, och elektroniskt avfall har inte varit ett undantag i det sammanhanget. Sedan 2001 har en majoritet av svenskarna aktivt engagerat sig i återanvändning av e-avfall och har haft en positiv inställning till att ta de extra steg som krävs för att hantera e-avfall på ett hållbart sätt. Det svenska systemet som det existerar idag varierar stort från område till område, med ett hybridsystem som hanterar avfall i ett uniformt system men med varierande metoder beroende på kommunala beslut baserade på lokala behov. I exempelvis Göteborg stad använder man sig av totalt fem återanvändningsparker där avfall koncentreras från mindre avfallsstationer kring staden och kringliggande bostadsområden. Men Sverige är ett stort land med befolkningskoncentrationer separerade över stor geografisk yta. Vilket har skapat ett behov för administrativ flexibilitet och ett system där problemlösning har fått en möjlighet att variera stort mellan regioner och befolkning.


Grön IT - En lösning till hanteringen av elektroniskt avfall

En positiv effekt med IT är att koldioxidutsläppen kan minska avsevärt i den allmänna ekonomin genom till exempel transporter, byggnader och energi. Detta kan i sin tur bidra till en mer hållbar tillväxt. Tankesättet kring att IT kan ha en viktig roll när det kommer till att uppnå hållbarhetsmål, har resulterat i en rörelse som kallas för Grön IT. Grön IT går ut på att effektivt och med minimal eller ingen påverkan på miljön kunna designa, använda, tillverka och kassera datorer. En annan viktig del i Grön IT är utveckla aktiviteter som är IT relaterade och som styr affärsprocesser på ett sätt som optimerar elektronisk avfallshantering och energibesparingar. Detta visar på att IT har en viktig roll när det kommer till förbättringen av hur elektroniskt avfall hanteras. IT kan vara både en lösning och ett problem när det gäller att skapa en hållbar verksamhet. Nätverkande samt digitalisering bidrar till reducering av växthusgaser. Modeller utformas till att förutsäga utsläpp och för att kontrollera miljöföroreningar. IT skapar möjligheter för energieffektivitet och förvaltning av förnybara resurser, som går i hand med de globala målen 6, 11, 14 och 15. Grön IT är en möjlig lösning till hur det svenska samhället ska hantera det elektroniska avfallet.

 
 

Facklig solidaritet - Från fackförening till hjälporganisation i krigets Ukraina

Felicia Karlsson, Hanna Viborg, Johanna Lantz, Jonna Giocondi, & Julia Öhberg

Union solidarity - From trade union to humanitarian aid organization in the Ukrainian war

Trade unions are mainly known for being the voice of workers and their rights. However, during the war in Ukraine, trade unions have shown their importance in organizing civil society and counteracting the effects of the war.


När du tänker på fackföreningar tänker du då på mänskliga rättigheter och humanitär hjälp eller löneförhandlingar och arbetsvillkor? Om vi lyfter blicken till Ukraina kan vi se exempel på hur dessa två kan gå hand i hand.


Efter att Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 har fackföreningar visat sig vara en viktig civilsamhällesaktör för att organisera samhället vid krig och bistå med humanitär hjälp. Unga fackliga ledare i Ukraina började snabbt efter invasionen att organisera sig för att bistå med humanitär hjälp - så bildades Trade Union Lifeline. Trade Union Lifeline är en förening av enskilda fack som har gått samman för att försöka upprätthålla ett någorlunda fungerande samhälle. Detta genom att tillgodose grundläggande behov trots pågående krig. Tack vare en facklig solidaritet och förmåga att organisera sig, kunde de snabbt komma till undsättning i det ukrainska samhället.


Fackföreningar som aktör för social rättvisa

Trade Union Lifeline är ett exempel på en aktör inom civilsamhället som genom sitt arbete bidrar till att förbättra sociala förhållanden för invånarna i Ukraina. Enligt Sida, Sveriges biståndsmyndighet, utgörs civilsamhället av medborgare, grupper och organisationer skilda från stat, marknad och hushåll. Det utgör en arena för medborgare att uttrycka sina åsikter och engagera sig i civilsamhällesorganisationer utifrån gemensamma intressen med målet att uppnå social och demokratisk förändring.


Fackföreningar delar ofta intressen och värderingar med andra civilsamhällesorganisationer. Likt människorättsorganisationer driver fackföreningar frågor för att motverka förtryck och exploatering i samhället. Fackföreningar beskrivs av Michael Gillan, professor vid UWA Business School och antropologen Janaka Biyanwila, som en aktör för social rättvisa. Hållbara arbetssituationer, rättvisa löner och skydd mot diskriminering är något som fackföreningar stärker genom att möjliggöra för människor att organisera sig. På så sätt kan fackföreningar anses ha en huvudroll i att tillgodose mänskliga rättigheter menar Md. Rahat Khan och Hussain Gulzar Rammal, professorer i internationellt företagande. Vikten av fackföreningarnas arbete erkänns av FN genom att även utgöra en del av deklarationen om de mänskliga rättigheterna.


Fackföreningar som aktör i krig och konflikt

Världsbanken understryker i en rapport vikten av civilsamhällesorganisationer i länder där staten försvagas på grund av konflikter. Till följd av konflikt förstörs infrastruktur och andra grundläggande samhällstjänster, vilket försvagar den offentliga sektorn. I dessa lägen blir engagemang av aktörer inom civilsamhället, ideella organisationer och religiösa grupper viktiga då de kan ersätta de statliga institutionerna genom att förse befolkningen med grundläggande tjänster. Trade Union Lifelife är ett tydligt exempel på en civilsamhällesorganisation som uppstod till följd av att den offentliga sektorn i landet försvagats.


Kateryna Zarembo, lektor i statsvetenskap, menar att Ukraina är ett tydligt och viktigt exempel på hur civilsamhället anpassar sig efter krigssituationen i landet. Rysslands invasion av Ukraina väckte ett stort engagemang inom civilsamhället vilket ledde till att de fick en mer framträdande roll. Civilsamhällesorganisationer har agerat både försvar och motstånd. År 2021 var endast 4% av Ukrainas medborgare aktiva inom civilsamhället. Efter invasionen steg den andelen till hela 80%. Befolkningen har organiserat sig på flera olika sätt och civilsamhällesorganisationer har de facto blivit väsentliga aktörer i landet. Trade Union Lifeline är en viktig grundpelare i återuppbyggandet av det krigsskadade Ukrainska samhället.


Från facklig organisation till hjälporganisation

För att få en inblick i det arbete som fackföreningar gör och den roll de har i Ukraina har en intervju genomförts med Oksana Huz Blanc, facklig ledare inom Trade Union Lifeline. Inledningsvis beskriver Oksana att när kriget inleddes var samhället inte förberett. Plötsligt befann sig massor av människor på flykt inom landet, som fått sina hem förstörda. Då skedde en omorganisering bland fackföreningar över hela landet i syfte att hjälpa människor i nöd. De gick från att vara fackliga organisationer till hjälporganisationer. Inledningsvis var den viktigaste samhällsnyttan som fackföreningar hade inom landet att bistå med humanitär hjälp. De kunde snabbt förse människor med boende, mat, kläder samt medicin. Det arbetet fortsätter än i dag, säger Oksana.


Trade Union Lifeline startades som ett initiativ av unga fackligt aktiva i Ukraina från olika fackföreningar villiga att visa sin solidaritet till sina medlemmar. De fick även en viktig funktion i att motverka korruption då detta är ett förekommande problem i landet, även inom humanitärt bistånd. Genom Trade Union Lifeline kan fackföreningar från andra länder stötta det humanitära arbetet i Ukraina med ekonomiska medel, men även genom andra initiativ.


Att samarbeta och hjälpa till är vad fackföreningar står för, enligt Oksana. Den organisering som skett av fackmedlemmar är talande för vad fackföreningar är. Samtidigt framför hon att engagemangen har förenat arbetare från olika fackföreningar världen över vilket är ytterligare ett exempel på den solidaritet som existerar.


Redan innan den ryska invasionen arbetade fackföreningar i Ukraina med frågor kring jämställdhet, miljö och klimat samt mänskliga rättigheter. Detta arbete har fortsatt även under kriget och Oksana påtalar vikten av att fackföreningar fortsätter arbeta med dessa frågor för att samhällsutvecklingen ska fortgå. De fackliga organisationerna i Ukraina är ett tydligt exempel på att fackföreningarnas arbete spelar ut över andra delar i samhället än bara arbetsrelaterade och att de kan vara en viktig aktör i att organisera samhället i krig.

 
 

Göteborgs Universitet står inför svåra val: vem prioriteras?

Linnea Björk, Vilde Frankenius, Sofia Leshkovich, Julia Mayson, & Tyra Vincent

The University of Gothenburg is facing difficult choices: who is prioritized?

The Swedish Government has created a law where the goal is to reduce emissions in all governmental sectors by the year 2045, which includes Gothenburg University. The obstacles to reaching the goal are many as the climate directive does not include specific guidelines and focuses more on recommendations of action. The high emissions at GU, due to mainly extended travels, complicates achieving the goal. Students' educational quality may be negatively affected if the university and its employees are unable to reduce the current trajectory of travel emissions. As this risks compromising other already small sectors of emission, it might lead to a reduction in study areas for the students.


Målet av minskade utsläpp

Vad ska Göteborgs Universitet prioritera, vad ska tas bort, vilka kommer att påverkas? Den svenska regeringen röstade igenom den 15 juni 2017 att Sverige inte ska ha några skadliga utsläpp vid 2045. Enligt regeringen ska Sverige inte ha några nettoutsläpp och utsläppen ska ha minskat med 85% från 1990 till 2045. Nettoutsläpp innebär att det ska vara så låga utsläpp som möjligt, och att de utsläpp som sker kommer att kompenseras på andra sätt. Den klimat-agenda som regering arbetar efter innebär att alla statliga organisationer måste jobba aktivt för att uppnå dessa mål, vilket även innefattar de svenska universiteten. Universiteten har inte fått några klara riktlinjer på hur de ska minska utsläppen och arbetet lämnas till vardera universitet att lista ut. Göteborgs Universitet (GU) jobbar aktivt att uppnå dessa mål och strävar efter att ha minskat sina utsläpp med 25 % till slutet av detta år (2023) och vidare med 50% till 2029 för att Sverige sedan år 2045 inte ska ha några skadliga utsläpp. Fast då måste en ställa sig frågan hur detta ska uppnås.


Utmaningar med målet inom GU

Genom att uppmärksamma de utmaningar som medföljer det uppsatta målet med att minska utsläpp kan GU ta ett viktigt steg mot att uppfylla det. Universitetet har åtagit sig att följa ett omfattande klimatramverk framtaget av Chalmers och KTH under regeringens rekommendationer. Det beskriver hur de ska förhålla sig till arbetet mot att minska utsläpp, i vilka områden universitetet precis som andra verksamheter och sektorer, påverkar klimatet och de åtgärder som kan tas för att minska denna påverkan. Enligt Carbon intelligence minskade resor drastiskt inom GU under Covid-19 (2020-2022), beteendemönster förändrades och utsläppen minskade. Fast nu när pandemin i mångt och mycket är “över” kan man se att resorna ökar betydligt igen och vanor återgått till det normala. Det blir därmed en utmaning att permanent bryta befintliga beteendemönster och vanor som bidrar till “tunga utsläpp”.


Vad för uppoffringar och till vilkas bekostnad?

Tjänsteresor är en av de största klimatbovarna för GU, därför måste medarbetarna förändra sina beteendemönster på nytt annars kan konsekvenserna påverka studenterna negativt. Ett exempel kan vara en minskning av studieplatser genom att sänka utsläppen för att inte bruka el och värme samt bedriva underhåll av fastigheterna vilket är en sektor vars klimatpåverkan är betydligt mindre. GU har redan redovisat att dess studenter har yttrat missnöje med antalet studieplatser och kvalité. Till den mån att en demonstration utfördes av studenter och leddes av GU:s studentkårer, (GUS). GUS har gjort en analys av studieplatserna på GU där majoriteten av studenter ser en stor brist på studieplatser och att kvalitén av dessa påverkar deras studier negativt. Att sänka utsläppen genom att skapa förändringar för studenterna kan därmed öka risken att utbildningskvalitén försämras.


Den virtuella tjänsteresan

En av de främsta källorna till utsläppen härstammar som sagt från kategorin ‘transport och resor’ vilket inkluderar tjänsteresor i syfte att medverka i möten och konferenser samt gästföreläsa. Det är exempelvis möjligt att minska utsläppen inom universitetet genom att förslagsvis ytterligare öka tillämpningen av digitala verktyg för att kunna utföra arbetssysslor. Enligt forskare finns det redan en hög integrering av digital implementering inom Skandinavien. Denna digitalisering kan till exempel betyda att universitetsanställda reducerar sina klimatavtryck genom att medverka under sammanställningar virtuellt. Genom att förlägga exempelvis möten eller konferenser som egentligen skulle krävt längre transportsträckor online så är det möjligt att minska mer ‘klimat tunga’ färdalternativ. Det har redan påvisats av forskning att detta förhållningssätt är mer ekologiskt hållbart för svenska myndigheter att tillämpa. En 10% minskning av koldioxidutsläppen per anställd har redovisats hos de myndigheter som redan i dag förlitar sig på virtuella möten i högre grad.


Aldrig resa igen?

Att ersätta fysiska sammanställningar med virtuella möten skulle möjligtvis vara en uppoffring för medarbetarna på GU. Detta skulle inte betyda att man aldrig får resa igen, utan om det inte är möjligt att delta virtuellt kan man resa med ett mer miljövänligt alternativ såsom tåg. Flyg är det transportmedel som har högst klimatpåverkan och det är därför viktigt att undvika flygresor, framförallt kortare inrikesflyg. En flygresa släpper i genomsnitt ut 166 gram koldioxidutsläpp per person per kilometer, medan tåg har utsläpp som ligger på 6.6 gram koldioxid per personkilometer. På GU:s påverkan räknar man in alla utsläpp som är kopplade till verksamheten, inkluderat fältstudier. Fältstudier som befinner långt bort från Sverige innebär långa flygresor och höga utsläpp. Då fältstudier är en del av lärandet kan det påverka studenternas utbildning negativt ifall det prioriteras bort för att minska på verksamhetens utsläpp. En miljövänligare lösning för GU att upprätthålla studiekvalitén skulle vara att anordna fältstudier som befinner sig närmare Sverige.

 
 

Politik - inget för ungdomar, eller?

Yasmin Gallas, Demi Selemark, Josefine Söderström, David Welander & Carolin Widfeldt

Politics - not for the youth, or is it?

Political engagement of youth is critical for maintaining democracy. Youth feel disconnected to politics, only connecting it to institutional politics. Many are politically involved without knowing. Conversation, education and inclusion are crucial to increase and uphold youth political engagement.


Visste du att ditt politiska intresse sannolikt inte blir större från den dag du fyller tjugo? Forskning visar nämligen att detta intresse i regel når en platå efter denna ålder. Politiskt intresse är dessutom avgörande för upprätthållandet och främjandet av demokrati. Det är därför ytterst viktigt att undersöka hur ungas politiska intresse och engagemang kan främjas men även hur det kan fortsätta stiga.


Vad står i vägen för ungas politiska engagemang?

I en studie genomförd av Borge och Mochmann fann de ett stort gap mellan vad ungdomar anser är “eget” och "institutionaliserat" politiskt deltagande. Tillfrågade ungdomar definierade i studien politik endast inom ramen för politiska val och debatter, det vill säga som institutionaliserat. Till följd av denna uppfattning uppgav därför samtliga ungdomar att de var ointresserade av politik eftersom det inte påverkade dem då de var för “unga”. En av ungdomarna ansåg att politiskt intresse inte uppstår förrän man är runt 30. Dessutom framgick att många ungdomar ansåg att politik var för komplicerat och svårt att förstå, vilket gjorde det tråkigt. Denna typ av bristande intresse kan man tänka sig leder till ett svalare engagemang.


Forskarna Bernadine Brady et al. har även undersökt detta ämne. De fann att ett centralt hinder för ungdomars politiska deltagande är deras upplevda känslor av utanförskap. Utanförskap är särskilt vanligt bland unga från sämre socioekonomisk och/eller marginaliserad bakgrund. Svårigheterna i vardagen är ofta många för människor som exempelvis lever i fattigare hushåll och kriminalitetsdrabbade områden. Dessutom är det svårare att känna sig som en viktig del av samhället om upplevelsen är att det politiska systemet inte förbättrar säkerheten eller möjliggör chanser att stärka ens ekonomi. Följden blir därav att dessa unga varken finner motivation eller tid för demokratiskt engagemang.


Bernadine Brady et al. lyfter också att mycket beslutsfattande sker top-down organiserat, alltså att beslut utgår från högsta nivån och sedan kommuniceras nedåt i samhällsstrukturen. Sådana processer utgör ytterligare hinder för att unga effektivt ska kunna påverka i frågor som berör dem.


Hur ska engagemanget öka?

Även om många unga inte ser sig själva som politiskt intresserade eller engagerade, har Borge och Mochmann upptäckt att många är det utan att ens tänka på det. Exempelvis hade en av ungdomarna skrivit till sin kommun för att be om en skejtpark, medan en annan ungdom uppgav att hon var medlem i en människorättsorganisation. Detta är vad som kan klassas som ”eget” deltagande. Många unga är alltså mer politiskt engagerade än vad de själva kanske tror.


För att ytterligare öka politiskt engagemang och intresse hos ungdomar spelar omgivningen en viktig roll. Det är nämligen centralt att ungdomar känner tillhörighet. Det är därför viktigt med miljöer där människor kan bygga upp ömsesidiga relationer och får ägna sig åt personliga intressen. Av den anledningen är skolor, diverse fritidsaktiviteter samt kulturella- och religiösa grupper bra exempel på platser där det politiska engagemanget kan skapas och främjas. Här kan ungdomar känna sig som en betydelsefull del av ett sammanhang och får kunskap kring de rättigheter och skyldigheter som följer med en sådan typ av gemenskap.


Att ha tillgång till sociala sammanhang där politiska samtal välkomnas är därmed en huvudsaklig faktor för att öka ungdomars politiska engagemang. Det kan låta självklart, men att ha tillgång till sådana miljöer antas leda till att högre andel ungdomar röstar i politiska val och ökar samtidigt intresset för andra former av politiskt agerande.


Ett bra exempel på en organisation som låter ungas idéer och intressen leda vägen är International Youth Think Tank, IYTT. På årliga konferenser får unga diskutera demokratifrågor med både varandra och inbjudna föreläsare, samt skriva policyförslag. Utifrån konferenserna arbetar sedan deltagarna tillsammans med bland annat akademiker, medborgarpaneler och samhällsledare för att utveckla policyerna. Det är ingen linjär process, utan arbetet sker i flera rundor. På så sätt kan de olika grupperna lära sig av varandra. Dessutom hålls det politiska engagemanget vid liv när ungdomarna ges konkreta chanser att påverka och får feedback från beslutsfattare att deras röster faktiskt har inflytande.


För att sammanfatta

Att kommande generationers politiska intresse främjas och bibehålls är följaktligen ytterst viktigt för upprätthållandet av demokratier. Det är därmed av vikt att arbeta för att förändra ungdomars negativa attityder gentemot politik, och tydliggöra hur politiskt engagemang är väsentligt även för dem. För att uppnå det har beslutsfattare, skolor, samhällsorganisationer m.fl. ett stort ansvar för att skapa miljöer för ungdomar där politiska samtal uppmuntras och respekteras. På så sätt kan ungdomars uppfattning av hur politiskt engagemang bör se ut breddas. Resultatet av detta kan leda till ett högre politiskt deltagande där fler gör aktiva politiska val för att utveckla samhället mot en önskad riktning. Alltså: Politik är för ungdomar.

 
 

Mänskliga rättigheter: En framtida väg för svensk narkotikapolitik

Ellen Carlsson, Hilda Evertsson, Jennifer Nilsson-Winter, Kajsa Sund, Linnéa Dahlström & Tove Gustafsson

Human Rights: A future path for Swedish drug policy

This blog post aims to bring attention to an alternative human rights oriented-perspective on Sweden’s drug policy. In this alternative approach, the use of narcotics is regarded as a medical issue, rather than a legal one.


“De som har drogproblem ska bemötas som sjuka, inte som kriminella” säger Sveinung Stensland, vice ordförande i Stortingets hälsokommitté.


Så här låter det i Norge. Vårt grannland vi gärna jämför oss med och som i folkmun kan sägas vara våra eviga rivaler. Tillsammans ser vi oss som bland de mest framåtsträvande länderna i världen när det kommer till mänskliga rättigheter. Men av någon anledning rimmar detta illa när vi ser till svensk drogpolitik, som skiljer sig internationellt. I Sverige är missbruk lika med brott, och missbrukaren får bära skulden. Går vi rätt väg?


Kriget mot droger - den svenska narkotikapolitiken

Svensk politik har länge drivit en och samma hållning gällande narkotikabruk. Bruk av narkotika är kriminellt och samhälls-skadligt och den svenska strategin strävar därför efter nolltolerans. Kriminologerna Leif Lenke och Börje Olsson har undersökt svenskarnas attityder till narkotika och konstaterar att nolltoleransen har starkt fäste i det svenska medvetandet. Den svenska narkotikastrategin är dessutom lik den amerikanska då representanter för war on drugs, ett amerikanskt strikt initiativ för att ta kål på illegal narkotikahandel, under 90-talet hjälpte den svenska regeringen utforma en plan för narkotikakontroll.


Nolltoleransen bygger också på argumentet om att hälsofarligt narkotikabruk skapas genom att kroppen rent biokemiskt ’fastnar’ i drogberoende bara man så testar en eller två gånger. Man ser alltså drogerna i sig som roten till problemet. Men, psykosociala faktorer såsom fattigdom, övergrepp och psykisk ohälsa är lika viktiga orsaker till missbruk menar Ted Goldberg, professor i sociologi och forskare i svensk narkotikapolitik vid Gävle Universitet. Problemet är alltså mer komplext än vad den svenska narkotikapolitiken idag tillåter.


Avstamp i mänskliga rättigheter - en framtida väg?

De konventionella åtgärderna för att minska narkotika, influerade av ett FN-fördrag rörande narkotikakontroll, centreras runt minskning av efterfrågan och utbud. De senaste åren har dock den traditionella synen utmanats. Några av de som lyfter alternativa synsätt är Damon Barrett, Julie Hannah och Rick Lines, som varit med och formgett internationella riktlinjer för hur stater kan arbeta med narkotikapolitik utifrån de mänskliga rättigheterna. I detta fall handlar det framförallt om att värna den mänskliga rätten till hälsa och liv, vilket argumenterar för att människor som tampas med narkotikabruk borde få vård istället för straff. Kan Sverige i dagsläget tillgodose dessa rättigheter?


Sprutbyte som en skademinimerande åtgärd

Enligt riktlinjerna borde stater tillgodose och finansiera skademinimerande åtgärder som är tillräckliga för de problem som finns, för att på ett framåtsträvande sätt förverkliga rätten till hälsa. Skademinimerande åtgärder är de program och insatser som syftar till att minska de hälso-, samhälls- och ekonomirelaterade skador narkotikaanvändning har för individer och samhällen. Sprutbyte är en sådan åtgärd som bland annat förhindrar livshotande blodsmittor. Det är en tjänst som finns tillgänglig vid specifika vårdverksamheter.


I den svenska politiska debatten kring sprutbyte får moraliska värderingar och ideologi spela en större roll än de vetenskapliga bevisen, på grund av den rådande nolltoleransen. Detta visar en studie publicerad av lektor Lena Eriksson och professor Johan Edman vid Centre for Social Research on Alcohol and Drugs. Dessutom har svenskarnas generellt sett negativa inställning till människor som injicerar narkotika gjort dem till en sårbar grupp. Men, om drogpolitiken utgår från de mänskliga rättigheterna får enligt riktlinjerna inte lagstiftningen försvåra det skademinimerande arbetet och borde framförallt se till marginaliserade och sårbara grupper. Det bör heller inte finnas någon åldersgräns på dessa åtgärder. I Sverige behöver man idag vara minst 18 år för att ta del av sprutbyte. För att tillgodose barn och ungdomars rätt till skademinimerande åtgärder borde politiker införa en mer flexibel metod utan åldersgräns där fall istället bedöms enskilt, menar forskarna Damon Barrett, Frida Petersson och Russell Turner. På så sätt kan samhället synliggöra och tillgodose narkotikabrukande barn- och ungas mänskliga rättighet till hälsa.


Drogkonsumtionsrum och kontrollerad nedtrappning - en dansk metod

I Danmark har de, till skillnad från Sverige, introducerat en insats där de behandlar narkotikaberoende genom att erbjuda rehabiliteringsåtgärder vid pågående missbruk. Med så kallade drogkonsumtionsrum kan vårdpersonal hjälpa missbrukare injicera på ett rent och säkert sätt, samt erbjuda hjälp för att trappa ner dosering. Att inte låta en person med ett missbruk injicera eller ta droger kan liknas med att en sjuk person inte får tillgång till medicin, vilket hade varit oacceptabelt. Bristen på narkotika upplevs av en narkotikaberoende ofta som väldigt obehaglig och beskrivs ibland som tortyr. Danmarks insats har visat sig vara ett effektivt medel för att minska överdoser, blodsmittor och framförallt skydda utsatta narkotikaanvändare. Moderna behandlingsmetoder ger anledning för Sverige att ta efter alternativa perspektiv gällande narkotikaåtgärder.


Risker med tvångsvård

Betydelsen av assisterad hjälp vid nedtrappning visar sig också vara livsviktig för den som får tvångsvård. Enligt svensk lag kan personer som lider av skadligt narkotikabruk tvingas att under korta eller långa perioder vårdas mot sitt samtycke. Lagen syftar till att bryta missbruket och uppmuntra till frivillig behandling, men bryter mot rätten till att slippa utsättas för förnedrande behandling och tortyr. Behandlingen kan på kort sikt säkerställa individens säkerhet, men medför ökad risk för framtida överdoser. En brukare som injicerar en viss dos innan tvångsvården återgår nämligen ofta till samma mängd efter behandlingen trots minskad toleransnivå. Detta kan i sin tur utlösa en så pass stor stress för kroppen att det i värsta fall leder till dödsfall.


Vägen framåt - för ett mänskligare Sverige

Så, kan Sverige i dagsläget tillgodose missbrukarens mänskliga rättigheter? Inte om vi ska tro forskningen. Internationell narkotikapolicy tar allt större kliv mot att uppfylla de mänskliga rättigheterna, inte minst ser vi det hos våra grannländer. Ny vetenskap och moderna behandlingsmetoder gör att vi måste börja reflektera över den politik som tog sin början för flera decennier sedan. Mycket pekar på att den kriminella synen på missbruk är föråldrad och att den medicinska istället öppnar upp för en mer human och effektiv narkotikapolitik. Genom att istället utgå från de mänskliga rättigheterna och följa de internationella riktlinjer som utformats, kan Sverige ta första steget på en väg i rätt riktning.

 
 

Mat för 3 miljarder människor slängs - Detta kan du som konsument göra för att minska matsvinnet

Ellen Appelgren, Ottilia Carlsson, Linn Henriksson, Selma Johansson, & Julia Zajac

Food for 3 billion people is thrown away - This is what you as a consumer can do to reduce food waste

As much as one third of all the food that is produced worldwide ends up as food waste, with households being responsible for most of it. Food waste on this scale has environmental, social and economical consequences, and it is therefore important to reduce the amount of food waste by taking action on an individual level.


En tredjedel av all mat som produceras i världen slängs, medan ungefär 820 miljoner människor lever i kronisk undernäring. Matsvinnet är också en av de största bovarna när det kommer till miljöpåverkan. Mellan 8 och 10 procent av de totala utsläppen av växthusgaser är en konsekvens av all den mat som slängs i onödan. Hushållen i höginkomstländer står för mer än 50% av det totala matsvinnet, längre ner i texten kan du läsa om vad du som privatperson kan göra för att minska matsvinnet.


Vad är matsvinn?

Matlådan som du glömt äta i tid, mjölken som hunnit surna innan du druckit upp den och tomaterna som skrumpnat ihop längst bak i kylen. Alla har vi nog kommit på oss själva med att slänga mat som vi egentligen hade kunnat äta, om vi bara gjort det i tid innan maten hunnit bli dålig. Mat som vi hade kunnat äta men som av olika anledningar istället slängs kallas för matsvinn. Enligt Naturskyddsföreningen är det viktigt att skilja på matsvinnet och det oundvikliga matavfallet som är den mat som inte går att äta, exempelvis ben, kaffesump, skal och äppelskruttar.


Matsvinn uppstår genom hela livsmedelskedjan, hos bonden, i matbutikerna och slutligen hemma hos konsumenterna. Men det är hushållen, det vill säga konsumenterna, som står för majoriteten av matsvinnet. I Europa står hushållen för mer än 50 procent av det totala matsvinnet.


Hur stort är matsvinnet och varför är det så stort?

Ungefär en tredjedel av all mat som tillverkas i världen slängs. Det innebär i praktiken att vi har resurserna att förse ytterligare tre miljarder människor med mat. I Sverige står hushållen för två tredjedelar av matsvinnet, vilket under 2020 motsvarade totalt 178 000 ton, vilket i sin tur är cirka 17 kg per person. Globalt och totalt sett så står hushållen i höginkomstländer för ungefär 50 procent av allt matsvinn.


Det finns flera orsaker till de stora mängderna av matsvinn, till exempel normer och social press om att man ska slänga matvaror med utgånget datum. Privatpersoner och butiker som inte planerar ordentligt, köper in och tillagar för stora mängder livsmedel samt förvarar varorna inkorrekt är ytterligare en bidragande faktor till de stora mängderna matsvinn. Fortsättningsvis finns en norm kring att undvika de varor som inte ser ut som de ska när det kommer till frukt och grönt, både före och efter inköp. Detta leder till att missformade och missfärgade frukter och grönsaker som inte möter förväntningar istället hamnar i soptunnan.


De allvarliga konsekvenserna av matsvinn

Matsvinn är en av de största bovarna när det kommer till miljöförstöring men det har dessutom ekonomiska och sociala konsekvenser. Först och främst bidrar matsvinn till stora utsläpp av växthusgaser och står för mellan 8 och 10 procent totalt av dessa utsläpp globalt. Matsvinn associeras också med slöseri av resurser som bland annat vatten, odlingsmark och fossila bränslen. Det krävs stora resurser för att transportera, bearbeta och bevara mat i en livsmedelskedja. Dessa steg innebär också stora utsläpp både globalt och lokalt.


I dagsläget beräknas ungefär 822 miljoner människor leva med kronisk undernäring, medan en tredjedel av den maten som produceras slängs. Med en befolkning som beräknas öka globalt blir det också en begränsad tillgång på mat, vilket innebär att det krävs en minskning av matsvinnet för att kunna försörja den ökande befolkningen. Ett exempel på hur stort matsvinnet är i förhållande till detta kan jämföras med att det vi faktiskt slänger hade kunnat förse 3 miljarder människor med mat.


Agenda 2030 mål mot matsvinn

​​Sverige har antagit de globala hållbarhetsmålen, Agenda 2030, som ska vara uppnådda år 2030. Dessa mål har skapats av FN och antagits av nästan alla länder i världen. Ett av de 16 målen är hållbar konsumtion och produktion och innehåller då delmålet, 12.3, som innebär att halvera det globala matsvinnet per person i butiks- och konsumentledet samt att matsvinnet även ska minska i resten av livsmedelskedjan. Agenda 2030 har även mål om att minska utsläppen samt att färre ska svälta och i dessa mål blir minskat matsvinn en faktor.


Vad kan man göra som privatperson?

Matsvinnet uppstår i hela livsmedelskedjan men som privatperson finns det mycket du kan göra för att bidra till att minska matsvinnet. Här kommer därför tips på små förändringar som kan göra stor skillnad:

  1. Planera din handling, veckohandla exempelvis. Detta gör att du undviker att genomföra onödiga köp samt att köpa dubbelt av varor.

  2. Lita mer på dina egna instinkter om livsmedel. Att våga lukta och smaka och inte lita blint på datumen som står på förpackningen. Enligt livsmedelsverket håller många livsmedel mycket längre än vad som indikeras på bäst före datumet.

  3. Frys in mat, du kan frysa in bröd så att det håller längre och sedan rosta eller värma i ugnen. Även matlådor är något en kan frysa in, om det blir för många och du vill variera din kost.

  4. Förvara dina produkter på rätt sätt för att minimera risken att produkterna blir “dåliga” i förväg. Exempel på detta är att inte förvara dina tomater och gurkor i kylskåpet då de håller bättre i rumstemperatur.

  5. Var kreativ i din matlagning. Detta innebär att hitta unika maträtter för dem ingredienser som finns tillgängliga. Om detta känns svårt finns det hjälpmedel som till exempel Ingmar app.

 
 

Medborgarinvolvering - Ett måste för kommunernas väg till hållbar utveckling

Amira Nebti, Christina Sjöblom Schaper, Max Lindskog, Oscar Myrberg & Sofia Jantén

Citizen participation - a must for municipalities work towards sustainability

To achieve the SDG:s by 2030, citizen participation is a must. Citizen participation is a cornerstone in all democratic societies and implies shared power between citizens and public officials. Understanding how municipalities can increase citizen participation is therefore crucial.


I skrivande stund arbetar alla Sveriges kommuner för fullt med att uppnå Agenda 2030, men tiden börjar bli knapp. För att uppnå förändring behöver arbetet ske på alla samhällsnivåer, och därmed är medborgarinvolvering ett måste. Medborgarinvolvering är en grundsten i ett demokratiskt samhälle och innebär att medborgare delar makten med offentliga tjänstemän och involveras i arbetet med olika samhällsfrågor. Det är viktigt att involvera medborgarna i alla typer av samhällsfrågor, inte minst i hållbarhetsfrågor. Vi måste därför förstå hur kommuner kan öka sin medborgarinvolvering.


Utan det aktiva deltagandet från medborgare är makthavare chanslösa i arbetet mot hållbar utveckling. Detta skriver Timothy Doyle, professor i politik och internationella relationer, samt en av redaktörerna av boken ‘Environment and Politics’. Han introducerar begreppet ‘grönt medborgarskap’ som innebär att medborgare får delta i beslutsfattande och samtidigt tar egna hållbarhetsinitiativ. Demokrati, i stället för morot och piska, kan därför ge en mer fundamental, långsiktig förändring. Doyles huvudpoäng är att framgången i allt hållbarhetsarbete ligger i händerna hos gröna medborgare och kräver en mer djupare, individuell beteendeförändring.


Ian Scoones, Melissa Leach och Peter Newell, professorer inom utvecklingsstudier och internationella relationer och redaktörer till boken ‘The politics of green transformations’ håller med om att hållbarhetsarbete kräver beteendeförändring på alla nivåer av samhället. Svårigheten ligger i att samordna så att alla rör sig åt samma håll. Därför är det viktigt att kommuner aktivt skapar möjligheter för medborgare att själva involvera sig i hållbarhetsarbete i stället för att försöka kontrollera det. Hur kan våra kommunansvariga då skapa dessa möjligheter? Ett första steg är att tillgodose invånare med lättillgänglig information om hur och var de kan involvera sig. Ännu viktigare är däremot att kommuner faktiskt tar vara på lokalbefolkningens kunskap, eftersom de ofta sitter på enormt mycket ekologisk kunskap om deras närområde.


Vägen upp till medborgarkontroll

Frågan om medborgarinvolvering och utmaningarna som hör till är något som har engagerat civilsamhället såväl som makthavare och forskare under en mycket lång tid. Frågor som hur, var, och när medborgare ska vara delaktiga i att fatta viktiga beslut är en svår nöt att knäcka.

Det är i det här ljuset som den inflytelserika författaren Sherry R. Arnstein skapade den välkända teorin ”A Ladder of Citizen participation”. Vilket är en modell i form av en trappstege bestående av 8 nivåer där varje trappsteg representerar en högre grad av medborgarinvolvering som går från noll inflytande, hela vägen till full medborgarmakt.


För att garantera en högre grad av medborgarinvolvering i viktiga hållbarhetsfrågor, behöver man lägga beslutsfattande på minst trappsteg 5 i Arnsteins stege. På denna nivå tillåts medborgare vara delaktiga i beslutsfattande och har möjlighet att komma med råd, men makten över slutgiltiga beslut hamnar fortfarande hos beslutsfattarna. Ett konkret exempel av medborgarinvolvering på trappsteg 5 är Lokala naturvårdssatsningen, LONA. Invånare kan genom sina kommuner söka LONA-bidrag för att finansiera projekt som ökar ekologisk hållbarhet. I tidningen Local Environment har Eckerberg, docent i statsvetenskap tillsammans med bl.a. Bjärstig som är professor i statsvetenskap publicerat en artikel där de visar LONA:s framgång i att öka medborgares intresse för naturskydd och att fördela makt från kommuner till invånare. Trots att kommunerna har makten att bestämma vilka initiativ som ska finansieras är LONA ett bra exempel på hur kommuner kan öka medborgarinvolvering.


Att sätta hållbarhet på kartan

För att klättra upp ytterligare på Arnsteins stege kan man bland annat arbeta med att öka kommunikationen mellan medborgare och kommun. Appen Open Green Maps, OGM, är en interaktiv karta som skapas, kontinuerligt uppdateras och utvecklas av invånare inom kommuner i Sverige. På kartan kan invånare markera ut platser de anser är hållbara, eller tvärtemot, inte hållbara. Kommuner använder även OGM för att uppmana och informera om hur personer kan uppnå en mer hållbar livsstil. Kartan blir alltså ett verktyg för invånare att informera kommunen om vad de tycker är viktigt och kan bli en plattform för dialog mellan kommunen och dess invånare. Med OGM kan kommuner därmed väldigt smidigt ta tillvara på lokalbefolkningens kunskaper om sina närområden. Utifrån upplägget på OGM idag skulle den hamna på de lägre trappstegen i Arnsteins modell. Det intressanta med appen är att man ganska snabbt hamnar högre upp på trappstegen om man använder den på ett annat sätt. Involveras kartan exempelvis i en planeringsprocess finns det stor potential för initiativet att sätta invånarna och kommunen i ett partnerskap på trappsteg 6 i Arnsteins stege.


Demokrati är vägen till hållbarhet

Det blir här tydligt hur tätt sammanlänkat ekologisk och social hållbarhet är när demokrati och maktfördelning i samhället utgör en så stor grund för kommunernas hållbarhetsarbete. I hållbarhetsarbetet är Arnsteins trappstegsmodell fortfarande ett värdefullt och aktuellt verktyg, trots att den har några år på nacken. Modellen kan användas för att förstå varför och hur kommuner kan öka sin medborgarinvolvering, och fortsätta arbeta med det över tid för att genom demokratiska processer uppnå ekologisk hållbarhet.

 
 

Politikerna simmar snabbare än fisken - Vikten av ett småskaligt fiske

Cornelia Brandt Nielsen, Emma Lund, Hanna Thomsen, Julia Mattzon & Nikolina Kjellman

The politicians swim faster than the fish - The importance of small-scale fisheries

This article highlights the importance of small-scale fisheries and their struggles to fit into the mold created by The European Union's restrictions within the industry. The value of local fisheries includes sociocultural aspects that are crucial for a sustainable future.


Småskaligt fiske

Det småskaliga fisket i Sverige kämpar för sin överlevnad på en storskalig industrialiserad marknad som överexploaterar fiskbestånden. Fiskeverksamheter och fartyg varierar i storlek och benämns därför som antingen storskaligt- eller småskaligt fiske beroende på dess bränsleförbrukning, storlek på fartygen, fiskemetoden, total sysselsättning i besättningen och den totala mängden fisk som tas i land. Det småskaliga fisket är ofta mer skonsamt än det storskaliga, istället för att använda exempelvis bottentrålare som är skadliga för den biologiska mångfalden används istället mindre trålar, burar eller garn. Det småskaliga fisket har skapat sig ett egenvärde som besitter stora möjligheter att främja hållbar utveckling. Metoden är mer selektiv, det vill säga att det får minimalt eller ingen bifångst. Inte minst bidrar det småskaliga fisket till lokalt mathantverk vilket skapar lokal identitet och kulturella samhörigheter för den specifika kusten och samhällena. Restauranger och krogar kan marknadsföra lokalt fiskad fisk vilket kan öka turism och gynna kustens identitet såväl som tradition. Även överföringen av kunskap, historia och tradition till yngre generationer är beroende av att de traditionella näringarna hålls vid liv och är lönsamt.


Regleringar inom EU

Inom EU finns olika regleringar som bestämmer kvoter samt vilka fiskar som ska kvoteras, dessa benämns som maximum sustainable yield (MSY) och total allowed catch (TAC). MSY bestämmer hur stor mängd fisk som får fiskas inom ramarna för hållbart fiske och bygger på idén om att naturen skapar ett överskott av resurser och att dessa resurser kan exploateras utan att påverka ekosystemen. TAC innebär hur mycket fisk som får fiskas totalt där den totala fångsten baseras på det överskott av resurser som definieras utifrån MSY. Utöver det faktum att fiskbestånden är hårt belastade i form av överfiske finns aspekter som inte inkluderas i regleringarna, såsom naturliga ekosystem-effekter. Kvoterna beräknas ur ett politiskt perspektiv för maximalt resursutnyttjande varpå kvaliteten exkluderas, vilket innebär att de lokala fiskarna inte har ekonomiskt utrymme att ägna sig åt lokalt mathantverk. När ekonomiska incitament får fäste i fiskepolitiken riskerar sociala hållbarhetsaspekter att gå förlorade och industrin verkar enbart för maximal ekonomisk avkastning.


Det är av vikt för fiskepolitiken att belysa det småskaliga fiskets möjligheter att bidra till en hållbar industri. Det småskaliga fisket har redovisat positiva resultat utifrån både sociokulturella och miljömässiga aspekter i jämförelse med det storskaliga. Bland annat visas en högre sysselsättningsgrad per antal ton fisk samt att kvoterna per landat ton har uppnått ett högre värde. Storleken på verksamheten skapar även olika förutsättningar för att nå politiskt satta mål i syfte att nå ett hållbart fiske, det är därav viktigt att betona det småskaliga fiskets möjligheter att bevara fiskbeståndens hälsa. I och med dessa fördelaktiga aspekter av småskaligt fiske har det bestämts i FN:s hållbarhetsmål nr 14: Hav och marina resurser att det småskaliga fisket bör främjas och stöttas av fiskepolitiken. Dock har EU:s gemensamma fiskeförvaltningspolicy kritiserats av akademiker för att inte ta hänsyn till sociala kriterier vid bedömning av kvoter och regleringar kring utrustning. De menar att småskalighet är det som ger störst möjlighet att nå mål 14 i Agenda 2030, eftersom de småskaliga yrkesfiskarna besitter kunskapen och de praktiska möjligheterna att förverkliga mål 14.


Politikens konsekvenser

De nationella fiskestrategierna har kritiserats för att prioritera lönsamhet och konkurrensförmåga över andra värden där politiker och allmänheten ser fiskarna som egocentriska vinstmaximerare. Däremot menar Maris Boyd Gillette, professor vid Göteborgs universitet, att det snarare är regleringarna och fiskestrategierna som tvingar fiskarna att agera på ett sådant sätt. När fiskarna själva får beskriva vad som definierar en duktig fiskare är det inte den som får störst fångst, utan någon som är tuff, anpassningsbar och kreativ. Dessutom har fiskarna, i motsats till vad politikerna tycks tro, en intim kunskap om de lokala ekosystemen efter många års erfarenhet.


I en etnografisk intervjustudie med 24 yrkesfiskare påpekar fiskarna att regleringarna får sociala konsekvenser och påverkar relationerna fiskare emellan. Från att ha varit ett öppet och socialt klimat har det nu blivit mer splittrat. Färre ingår i nätverket av fiskare och mer känslor som avundsjuka eller ilska över att grannen fått en fiskelicens eller inte påverkas på samma sätt av regleringarna. De sociala relationerna menar fiskarna är viktiga för arbetstrivseln och yrkets fortlevnad. Fiskares yrkesliv startar ofta genom närstående som är aktiva i branschen eller tack vare en påtaglig fiskekultur.


Bevara lokal identitet

Lokalt, kustnära fiske har varit en näring som människorna i de svenska kustsamhällena levt av i århundraden. Dessa samhällen besitter en historisk kunskapsbank om fiskförädling och mathantverk som riskerar att försvinna när de yngre inte ges möjlighet att komma in i branschen. Tyvärr ges inte det traditionella fisket och den kunskap som finns i kustsamhällena något utrymme i EU:s fiskepolitik. Det kunskapsbaserade, lokala fisket i Sverige är således starkt hotat av den industriella fiskindustrin och risken är stor att tradition, kunskap och mathantverk går förlorat liksom kustsamhällenas identiteter.

 
bottom of page