I dagens informationssamhälle är ansiktet utåt och arbete med hållbar utveckling allt viktigare för olika aktörer. Den sociala aspekten av hållbarhet är för många otydlig, och kan användas som ett PR-trick för att vinna sympatier. Avsaknaden av en globalt accepterad definition av social hållbarhet samt svårigheter med konkreta indikatorer gör att aktörer kan använda begreppet godtyckligt för att gynna sina egna intressen.

​

Idén om hållbar utveckling är idag mer uppmärksammad och att arbeta hållbart har stor betydelse för företag, stater och andra aktörer. Hållbar utveckling består av tre grundpelare; den ekologiska, ekonomiska och sociala. Tanken är att dessa pelare ska interagera med varandra och tillsammans bidra till hållbar utveckling. Ett exempel där dessa tre pelare tydligt interagerar med varandra beskrivs av forskaren Magnus Boström som nämner ekobyar i Danmark. Här existerar ett nära samband mellan den sociala, ekologiska och ekonomiska aspekten med samhällsbygge, lokalt självbestämmande och delade byggnader. Denna samverkan mellan hållbarhetspelarna beskrivs ofta som en win-win-win-situation, där alla tre pelare gynnas. Boström menar dock att pelarna ofta krockar med varandra, och att avvägningar mellan det sociala och ekologiska är oundvikligt.

​

Stämmer denna win-win-win situation överens med hur verkligheten ser ut? Boström och andra forskare hävdar att den sociala pelaren är underutvecklad i arbetet för hållbar utveckling. Social hållbarhet blir ofta förbisedd, vilket bland annat beror på en bred och mångtydig definition och svårigheter med att identifiera konkreta indikatorer.  Oklarheter kan leda till ett manipulativt användande av begreppet, genom att exempelvis framställa något i bättre dager än vad det egentligen är.

​

Social hållbarhet kan ses som ett dynamiskt begrepp eftersom det kan ha flera olika betydelser. Begreppet kan bland annat referera till social rättvisa och jämlikhet, social infrastruktur, demokratiska rättigheter, säkerhet, rättighet till arbete eller lycka och välmående. Dessa betydelser varierar även över tid och rum. Begreppets föränderliga natur kan ses både som en styrka och en svaghet. Styrkan är att det kan användas av många aktörer med olika målsättningar och utvecklas i takt med att mänskliga behov förändras. Svagheten är att aktörer inte alltid specificerar vad de menar med social hållbarhet, vilket gör att det kan användas godtyckligt.

​

Det saknas en accepterad vetenskaplig grund för mätning av social hållbarhet, till skillnad från ekologisk och ekonomisk som redan har etablerade mått och konkreta indikatorer. Inom ekologisk hållbarhet mäts exempelvis acceptabla nivåer av växthusgaser och andra gifter i atmosfären. Inom ekonomisk hållbarhet kan valutaenheter jämföras på ett konkret sätt. Jämfört med detta ses social hållbarhet som mer subjektivt och ideologiskt snarare än vetenskapligt. Sysselsättningsnivå och inkomstfördelning är exempel på indikatorer som används inom social hållbarhet. Däremot finns det fortfarande svårigheter med att mäta frågor som rör livskvalitet och samhällets välbefinnande.

​

Indikatorer gällande social hållbarhet kan användas som ett maktverktyg för inflytelserika grupper. Indikatorer som utbildning och fattigdom kan tolkas olika beroende på sociokulturella prioriteringar och formas efter politiska intressen snarare än forskning. Bristen på en vedertagen definition och indikatorer gör det svårt att kontrollera hur begreppet används, vilket i sin tur leder till problem med att hålla aktörerna ansvariga för sina handlingar. Begreppets mångtydighet gör att aktörer kan säga sig arbeta för social hållbarhet utan att egentligen göra några förändringar i sitt arbete. På detta sätt kan begreppet bli en sorts legitimering av status quo, eller som Boström beskriver det, “to sustain the unsustainable”.

​

Som en del av lösningen på detta problem behövs en tydligare förståelse för hur den sociala pelaren utvecklas i relation till de andra pelarna. Kevin Murphy, professor i social ekonomi, föreslår tydligare indikatorer för social hållbarhet som också kan samverka med ekologisk hållbarhet. Murphy hävdar att dessa indikatorer kan utvecklas genom ett ramverk för begrepp innehållande fyra termer: rättvisa, medvetenhet om hållbarhet, delaktighet och sammanhållning. Med rättvisa menas att alla människor bör ha lika möjligheter när det kommer till utveckling oavsett religion, kön och etnicitet. Medvetenhet om hållbarhet innebär att människor borde vara mer medvetna om just social hållbarhet för att kunna påverka beslutfattande. Större medvetenhet ska då leda till att människor blir mer delaktiga inom ämnet, vilket i sin tur leder till bättre sammanhållning.

​

Genom att använda Murphys ramverk är tanken att ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet ska bli mer sammanhängande och förstärka varandra. Ramverket kan sedan användas av exempelvis organisationer och myndigheter för att sammanlänka de olika pelarna. Genom skapandet av tydligare sociala indikatorer kan utmaningar som till exempel koldioxidutsläpp ses inte bara som en ekologisk & ekonomisk utmaning, utan även som en social. Ett förtydligande av social hållbarhet kan även leda till större påverkan på de ekonomiska och ekologiska dimensionerna. Om den sociala dimensionen blir mer konkret så blir det samtidigt lättare att ta hänsyn till den. 

​

Bilden av en win-win-win-situation av de tre pelarna inom hållbar utveckling stämmer alltså inte riktigt överens med hur verkligheten ser ut. Som tidigare nämnd forskning visar blir det tydligt att den sociala pelaren är mindre utvecklad och ofta blir förbisedd i hållbarhetsarbete. Hållbar utveckling har potential att ta itu med de utmaningar som mänskligheten står inför, men för att uppnå detta måste alla tre pelare samspela. En lösning kan vara att utveckla en mer globalt accepterad definition av social hållbarhet, samt att genom Murphys ramverk hitta indikatorer för mätning av social hållbarhet. Dessa indikatorer kan leda till en mer konkret definition av begreppet vilket underlättar för aktörer som arbetar med social hållbarhet.