De osynliga utsläppen: Scope 3 och viljan att öka transparensen inom produktionskedjan

Alice Fahlgren, Jenny Malmström, Linnea Andersson & Sofia Källén | 18 mars 2021

Bild på isberg som kan representera den mängd utsläpp som finns i det dolda.

Det genomsnittliga amerikanska företaget har 74% av sina utsläpp av växthusgaser inom vad som kallas för scope 3, en kategori som skapats för att redovisa utsläpp men som inte alltid lyckas. Utsläppen inom scope 3 blir bortglömda på grund av långa produktionskedjor, brist på transparens och ojämna maktförhållanden. Det skulle därför kunna sägas att en stor del av företagens utsläpp blir “osynliga”. För att lösa detta problem krävs det att fler företag anammar Greenhouse Gas Protocol och sätter press på ökad redovisning av utsläpp.

2001 lanserades det första GHG-protokollet (Greenhouse Gas Protocol) av ledande globala organisationer och företag. Målet med protokollet var att skapa rutiner för hur stora företag ska redovisa sina klimatutsläpp i hopp om att kunna hantera och kontrollera dessa. Idag har GHG-protokollet blivit det ramverk som multinationella företag förhåller sig till gällande klimatutsläpp. Protokollet fokuserar på tre områden som kategoriseras som scope 1, 2 och 3. Scope 1 inkluderar klimatutsläpp för den interna verksamheten medan scope 2 innebär leverantörstjänster som används internt. I scope 3 involveras extern varuproduktion samt vägen till produktion. Därefter inkluderas även transport till kund samt återvinning eller skrotning av produkten. Tidigare låg störst fokus på scope 1 och 2. Det visade sig att denna rapportering var en enkel match för företag eftersom dessa involverar interna faktorer som företagen själva kontrollerar. Scope 3 har däremot blivit allt mer uppmärksammat på senare tid, då man insett att det är i denna kategori som de mesta av företagens utsläpp sker.

 

Samhällsvetaren Jerry Patchell har identifierat vissa problem vid rapporteringen av scope 3-utsläpp enligt GHG-protokollet. Det främsta problemet är svårigheten att mäta och utvärdera externa leverantörer och produktionskedjor. Om dessa leverantörer inte själva utför rapportering eller bedriver en transparent verksamhet blir det desto svårare. Även beräkningen av scope 3 sker med vissa begränsningar. Detta då förståelsen för vad som ska inkluderas är bristande och hur allt ska beräknas är komplicerat. Exempelvis blir det svårt för ett företag som vill rapportera sina scope 3-utsläpp att beräkna dessa om underleverantörerna inte rapporterat sina. Den rapportering man ser mest av är tjänsteresor - troligtvis  då detta är enkla siffror att få tag på för företagen.

 

Ytterligare svårigheter med scope 3 är frågan om vem som egentligen bär ansvaret. Exempelvis kan ett företag bedriva en helt grön verksamhet inom scope 1 och 2, men om detta företag i sin tur har en underleverantör som brister i sitt miljöarbete faller detta under det gröna företagets egna scope 3. Väljer man att köpa tjänster från underleverantörer som inte använder hållbara processer så påverkas alltså företagets egna klimatavtryck också. Detta kan vara ett problem som vid första anblick har en enkel lösning, man kan ju helt enkelt välja att inte handla med sådana underleverantörer. Dock kan detta skapa särskilda problem när större företag inom produktionskedjor har stora klimatutsläpp eller inte rapporterar dessa alls i scope 3. Patchell påvisar att det i denna situation kan vara svårt för mindre företag att ställa krav, och ännu svårare att välja bort deras tjänster då de många gånger är i beroendeställning till dem. Det finns även en problematik mellan globala nord och syd då hållbar produktion kan ses vara en lyxvara. Företag baserade i globala nord har under flera decennier flyttat sin miljöfarliga produktion till globala syd, vilket medför en maktproblematik med djupa rötter. Detta utgör ytterligare hinder för mindre företag att stå emot de större.

 

Forskning inom produktionskedjor påpekar denna maktdynamik och visar att stora inflytelserika företag har den faktiska möjligheten att utöva påtryckningar på mindre företag. De kan exempelvis använda sitt inflytande till att påverka sina underleverantörer att använda mer ekologiskt hållbara metoder. Det amerikanska företaget Walmart har bevisat att detta är sant eftersom deras leverantörer minskade sin klimatpåverkan efter krav på rapportering från företaget. Detta ledde i sin tur till att Walmarts egna scope 3 minskade. Bevisligen är det alltså främst inflytelserika företag som håller i trådarna.

 

En förhoppning med GHG-protokollet och dess rapporteringskrav är att det ska fungera som en slags motivation för företag att utvärdera sin verksamhet och bli medvetna om sin klimatpåverkan. Denna ökade medvetenhet är tänkt att bidra till en minskning av företagens utsläpp. Än så länge har alla företag dock inte tillgång till detta eftersom utvärdering och rapportering kan innebära kostnader som de inte har råd att betala. Förhoppningen är att om scope 3 skulle bli en mer standardiserad och utbredd princip hade dess tillgänglighet för alla sorters företag ökat, oavsett storlek och resurser. Detta hade kunnat fungera som en lösning på de ojämna maktförhållanden som just nu kan hindra företag från att rapportera sina utsläpp. Hade dessa hinder övervunnits skulle GHG-protokollet och scope 3-rapportering kunna starta en slags dominoeffekt, med ökad transparens genom hela produktionskedjan.  

 

Walmarts strategi blir ett praktexempel på hur GHG-protokollet kan användas för att få företag, stora som små, att redovisa sina klimatutsläpp. Än så länge är det dock en lång väg att gå för att uppnå transparens på samma vis som Walmart. Det finns ett ljus i slutet av tunneln då konsumenter blir allt mer medvetna och företag behöver anpassa sig till sina kunders värderingar. Det är inte fördelaktigt att uppfattas som miljöfarliga i en allt mer medveten och hållbar värld. För att sätta denna boll i rullning krävs att fler företag och organisationer sätter press på ökad redovisning av utsläpp. Endast då kan de osynliga utsläppen bli synliga.

Denna artikel är skriven av Alice Fahlgren, Jenny Malmström, Linnea Andersson & Sofia Källén som alla läser kursen Att kommunicera hållbarhet inom kandidatprogrammet Globala Studier på Göteborgs Universitet.

Rekommenderad läsning

 

Blanco, C., Caro, F. & Corbett, C.J. The state of supply chain carbon footprinting: analysis of CDP disclosures by US firms. Journal of Cleaner Production.

 

Downie, J. & Stubbs, W. Corporate Carbon Strategies and Greenhouse Gas Emission Assessments: The Implications of Scope 3 Emission Factor Selection. Business Strategy and the Environment.

 

Greenhouse Gas Protocol. Media background information.

 

Patchell, J. Can the implications of the GHG Protocol's scope 3 standard be realized? Journal of Cleaner Production.

 

Plambeck, E. Reducing greenhouse gas emissions through operations and supply chain management. Energy Economics.