Förebyggandet av cannabisanvändning: en fråga bortom legalisering

Amanda Jonsson, Amanda Persson, Jessica Isaksson, Nikol Kanavakis & Rebecca Palm | 18 mars 2021

En marijuanaplanta.

Bild utgiven av 7raysmarketing. Licens av Pixabay.

Den globala cannabisanvändningen behöver enligt Agenda 2030 motverkas. Trots det diskuterar allt fler länder legalisering av cannabis. Frågan är dock om det är lagstiftning som är av betydelse eller om andra förebyggande insatser bland unga är det som verkligen gör skillnad? Studier visar att cannabisanvändning kan motverkas i ung ålder genom att bland annat införa skolbaserade program.

För att skapa ett säkert och hållbart samhälle bör beslutsfattare investera i förebyggande insatser mot cannabis. FN:s medlemsländer antog 2015 Agenda 2030 som bland annat innefattar målen “god hälsa och välbefinnande för alla” (SDG 3) och “hållbara städer och samhällen” (SDG 11). Dessa innebär inkluderande och säkra städer för alla utan att öka socioekonomiska klyftor. Ett delmål inom hållbarhetsmålet handlar om förebyggande och behandling av drogmissbruk. United Nations Office on Drugs and Crime (UNODC) uppmanar regeringar att arbeta tillsammans för att hantera användandet av droger samt hitta strategier för att minska användandet.

 

För att hitta strategier som kan minska användandet behöver man förstå anledningarna till varför personer vänder sig till cannabis. De faktorer som UNODC förklarar bidrar till missbruk är i grund och botten baserade på sociala faktorer. Där ingår socioekonomiska ojämlikheter, marginalisering, brist på utbildning men även sociala relationer och miljö. Stora samhälleliga och personliga förändringar som ökar stressnivåer och ohälsa höjer risken för användning av cannabis. Andra faktorer som utgör en högre risk för droganvändning är om familjen har en genetisk historia av missbruk, en låg socioekonomisk position eller om försummelse, emotionellt eller fysiskt våld förekommer. Bristen på drogfria aktiviteter för ungdomar har visat sig bidra till risken att börja använda droger. UNODC:s rapport påpekar slutligen att en ökad risk för användande föreligger hos diskriminerade grupper såsom kvinnor, LGBTQIA+ personer och etniska minoriteter. Därför är det av extra vikt att inkludera dessa grupper i arbetet mot hållbarhetsmålen 3 och 11.

 

En pågående diskussion finns om huruvida legaliseringen av cannabis ökar eller minskar användningen. Västerländsk forskning har visat att legalisering av cannabis ökar användandet under de första fem åren, men att det på lång sikt inte har någon effekt. Däremot kan legalisering riskera att cannabisdebuten startar i allt tidigare åldrar vilket är ett mönster som visat sig i flera länder. Diskussionen kring legalisering har en tendens att inte inkludera de sociala effekterna som finns i individens direkta omgivning. Barn och ungdomar är sårbara inför grupptryck och påverkan av samhällsnormer. Ungdomar använder ibland droger eftersom det kan ses som ett vuxet beteende och bli en symbol för självständighet. Förebyggande insatser, med syfte att förhindra cannabisanvändning, har visat sig vara mer framgångsrika än behandlingsprogram för drogmissbrukare, vilket visar på vikten att ta tag i problemet i tid. Oavsett legalisering eller inte bör fokus därför snarare läggas på förebyggande arbete hos unga, och frågan blir då på vilka sätt?

 

Flera metoder har prövats för att minska cannabisanvändningen bland unga. Den vanligaste förebyggande strategin är införandet av skolbaserade program för tonårselever, som genomförs av lärare eller specialutbildad skolpersonal. Det kan vara en effektiv strategi för att förhindra en tidig cannabisdebut och bygger på en kombination av aktiviteter. Några av dessa aktiviteter kan vara information om cannabis samt övningar för att stärka elevers integritet, självkänsla och sociala färdigheter. Undersökningar har också visat att det kan vara mer effektivt med interaktiva program som leds av andra ungdomar, istället för lärare eller utbildad skolpersonal. Det kan exempelvis vara äldre elever som slutat använda cannabis. Programmen belyser hur den sociala miljön påverkar individers syn på cannabis. Det syftar till att eleverna ska bygga färdigheter för att kunna stå emot grupptryck och negativa influenser som kan förekomma både i skolmiljö, bland kompisar och i hemmet.

 

Utefter denna strategi har det undersökts om dessa program i skolorna även är effektiva för ungdomar med hög risk för cannabisanvändning, då programmen ofta är utformade för alla elever i skolan. Hög risk innefattar individens exponering för droger i sin umgängeskrets, sin prestation samt engagemang i skolan. Resultatet visar hur förebyggande program kan ha stor effektivitet bland mellan- och högstadieelever, inklusive de som har högre risk för cannabisanvändning. Det visar också hur det kan vara mer lönsamt med selektiva och indikerade program när det gäller äldre elever som redan konsumerar cannabis, eller har hög risk för att börja. Dessa program fokuserar på att stärka den mentala hälsan och den inre kontrollen. De senaste åren har även intresset för webb- och datorbaserade cannabisförebyggande program ökat. Programmen riktar sig oftast till unga och deras föräldrar och kan ha vissa fördelar jämfört med andra åtgärder. Till exempel har programmen hög kostnadseffektivitet, tidseffektivitet och enkel spridning.

 

Genom att utföra program i en skolmiljö inkluderas även de elever som inte har möjligheten att vända sig till en förälder. På så sätt kan kraven för ett jämlikt och inkluderande samhälle för alla uppfyllas. Som ovan presenterats visar många studier att man bör attackera problemet från olika håll och kombinera olika modeller för att förebyggandet ska fungera på lång sikt. Samtidigt finns det stora kunskapsluckor i arbetet mot cannabis och ytterligare forskning behövs för att motverka den globala cannabisanvändningen. Däremot, oavsett länders lagstiftning, bör mer fokus läggas på förebyggande arbete bland unga.

Författarna till texten är Amanda Jonsson, Amanda Persson, Jessica Isaksson, Nikol Kanavakis och Rebecca Palm. Vi är en grupp studenter som studerar kandidatprogrammet Globala Studier på Göteborgs universitet. Denna populärvetenskapliga artikel är en del av kursen Att kommunicera hållbarhet.